Jag heter Hilda Kyohirwe och är tretton år. Att byta skola, från Munteme Primary school i Hoima till Central Collage Secondary school, har varit ett stort steg i mitt liv, inte minst för att det är en internatskola.
Den 24 februari var min första dag på secondary school. När jag vaknade tidigt denna ljusa dag, blev min mamma förvånad, eftersom hon inte behövde väcka mig som vanligt. Efter frukosten tog jag på mig mina vanliga kläder och var redo att gå till Soluppgångs kontor, för att få det material jag behövde. Min mamma gav mig fickpengar och mellanmål inför skolan.
Det såg ut som en vanlig dag, men det var en helt annan känsla. Jag förberedde mig för att börja en helt ny studienivå på internatskola. Eftersom detta var första gången jag skulle stå på egna ben, var jag både rädd och förväntansfull.
När vi kom till Soluppgångs kontor för förberedelser, var det mer än trettio andra barn där. De hade alla väntat länge på att få börja secondary school. På Soluppgångs kontor fick jag vad jag behövde, både för mig personligen, men också inför skolan. Det var bland annat en ny väska, en filt, en madrass och böcker.
Den 24 februari var min första dag på secondary school. När jag vaknade tidigt denna ljusa dag, blev min mamma förvånad, eftersom hon inte behövde väcka mig som vanligt. Efter frukosten tog jag på mig mina vanliga kläder och var redo att gå till Soluppgångs kontor, för att få det material jag behövde. Min mamma gav mig fickpengar och mellanmål inför skolan.
Det såg ut som en vanlig dag, men det var en helt annan känsla. Jag förberedde mig för att börja en helt ny studienivå på internatskola. Eftersom detta var första gången jag skulle stå på egna ben, var jag både rädd och förväntansfull.
När vi kom till Soluppgångs kontor för förberedelser, var det mer än trettio andra barn där. De hade alla väntat länge på att få börja secondary school. På Soluppgångs kontor fick jag vad jag behövde, både för mig personligen, men också inför skolan. Det var bland annat en ny väska, en filt, en madrass och böcker.
Efter registreringen och efter att jag tagit emot det jag behövde, åkte vi till skolan. Alla eleverna och personalen åkte i en minibuss och våra saker transporterades med lastbil. Det tog en timme att komma till skolan, som ligger cirka 60 kilometer från Kampala.
När jag klev av bussen, såg jag namnet på skolan ”Central College Mityana” och jag tänkte på att jag nu skulle tillbringa fyra år här. Skolan var enorm, mycket större än min förra skola. En sak som jag visste om secondary var att vi skulle ha lektioner på olika ställen i skolan och även många olika lärare. Inte som det var i primary.
På väg till kontoret stod det två sistaårselever där, för att välkomna oss. (Senare förstod jag att de var där för att kolla elevernas hår, väskor, mm). Jag gick sedan till anslagstavlan och letade efter mitt namn, för att se vilken klass jag skulle vara i. Jag var rädd att jag inte skulle få några vänner, eftersom jag nästan inte kände igen någon. Efter att tag såg jag flera barn jag kände igen komma ut från olika klassrum. Det var andra barn som är sponsrade av Soluppgång. Att se bekanta ansikten är alltid en stor hjälp. Jag fick kramar av vänner, medan de visade mig vägen till mitt rum.
Min mamma gav mig några uppmuntrande visdomsord när jag gick på bussen. Nu stod det klart att jag inte skulle få se henne eller mina syskon på flera dagar och nätter. Men fast jag saknade min familj, var jag lugn och fokuserad. Jag såg fram emot nya rutiner. Imorgon kommer jag att vakna upp själv och komma till lektionen i tid. Jag är så tacksam till Soluppgångsprogrammet för att jag tack vare sponsring kan ta ett stort, nytt steg.
När jag klev av bussen, såg jag namnet på skolan ”Central College Mityana” och jag tänkte på att jag nu skulle tillbringa fyra år här. Skolan var enorm, mycket större än min förra skola. En sak som jag visste om secondary var att vi skulle ha lektioner på olika ställen i skolan och även många olika lärare. Inte som det var i primary.
På väg till kontoret stod det två sistaårselever där, för att välkomna oss. (Senare förstod jag att de var där för att kolla elevernas hår, väskor, mm). Jag gick sedan till anslagstavlan och letade efter mitt namn, för att se vilken klass jag skulle vara i. Jag var rädd att jag inte skulle få några vänner, eftersom jag nästan inte kände igen någon. Efter att tag såg jag flera barn jag kände igen komma ut från olika klassrum. Det var andra barn som är sponsrade av Soluppgång. Att se bekanta ansikten är alltid en stor hjälp. Jag fick kramar av vänner, medan de visade mig vägen till mitt rum.
Min mamma gav mig några uppmuntrande visdomsord när jag gick på bussen. Nu stod det klart att jag inte skulle få se henne eller mina syskon på flera dagar och nätter. Men fast jag saknade min familj, var jag lugn och fokuserad. Jag såg fram emot nya rutiner. Imorgon kommer jag att vakna upp själv och komma till lektionen i tid. Jag är så tacksam till Soluppgångsprogrammet för att jag tack vare sponsring kan ta ett stort, nytt steg.
RSS-flöde