Hopp till de hopplösa

Annet Namuli är en av många vårdnadshavare som fått ta emot hjälp genom Barnhjälp Soluppgångs fadderprogram. Så här berättar hon själv:

Jag förlorade min man i hiv 1986. När han dog lämnades jag med våra tre barn. Utöver dem tog jag också hand om min bortgångna systers två barn.

Vi hyrde ett rum i slummen men jag hade inget arbete så efter min mans bortgång tvingades jag försöka hitta ett arbete. Jag fick jobb som städare på en skola och kunde ganska ofta få med mig matrester hem till barnen på kvällen. Efter en månad fick jag min första lön och en del av den använde jag till att starta en liten verksamhet.

På kvällstid arbetade jag nu med att stå längs vägen och sälja rostad majs och av inkomsten kunde jag sedan ordna mat till familjen även på helgen.

Nu kunde jag i princip orda en måltid om dagen till hela familjen och betala hyran, men jag kunde inte ordna så att barnen fick gå i skolan. De var i stället hemma när jag var iväg och arbetade.
​
Det oroade mig mycket att jag inte kunde sörja för deras utbildning och jag var rädd att barnen skulle tappa livsgnistan när de såg hur tufft livet blivit för mig, jag som också saknade utbildning.
Ett år senare förlorade jag min bror, och två barn till kom i min vård. Nu hade jag sju barn att försörja. Lönen från städjobbet hade inte förändrats, och inte heller inkomsterna från majsförsäljningen. Ibland åt vi majsen som egentligen var till för försäljning, för att dryga ut matresterna från skolan så att alla skulle få i sig tillräckligt.

Min säng gick sönder och jag fick börja sova på marken. Barnen och jag delade på två madrasser och tre filtar. Jag skulle ha skickat några av barnen till mina föräldrar, om det inte vore för att de också hade dött. De dödades när gerillasoldater drog fram.

En dag fick jag höra av en vän som var på besök, att det fanns en chans att få fadderstöd genom Barnhjälp Soluppgång. Samma dag gick jag tillsammans med alla barn för att hitta Soluppgångskontoret. Mötet med Sven-Eric Gustafson var uppmuntrande. Jag blev erbjuden fadderstöd till alla barn, och generositeten och vänligheten jag mötte fick mig att börja gråta. Jag kunde knappt tro att det var sant att andra människor var villiga att ge så mycket för mina barns skull.

När mina barn började skolan kunde mina grannar knappt tro sina ögon. De förstod inte hur det var möjligt. Utöver hjälp med skolavgifter fick jag också bidrag till mat, och vid några tillfällen kom personal från Soluppgång och gav kläder till mina barn!

När du väl får hopp, fylls du av glädje och styrka nog att fortsätta framåt: Jag började en liten verksamhet med klädtvättning för att ytterligare dryga ut inkomsterna från städningen och majsrostningen.

Soluppgång har under de senaste femton åren stöttat och mött behoven i mitt hushåll både direkt; gentemot barnen, och indirekt: hopp till familjen som helhet. Resultatet av stödet är att mina barn har både grundskole- och gymnasiekompetens. Tillsammans med min äldsta dotter kunde jag köpa en liten bit mark och bygga ett trerumshus. Jag har en dröm om att kunde starta butiksverksamhet i ett av rummen.

Vi sover bättre, vi äter bättre och vi mår så mycket bättre.

Fyra barn studerar fortfarande, två arbetar och har startat egna familjer, och en är gift utan att i dagsläget ha något arbete.

Jag kan frimodigt säga; Soluppgång hjälpte mig att ta mig igenom en svår tid i livet.
Att vara fadder för ett barn innebär att ta dem i handen och steg för steg röra sig framåt. Jag uppskattar dessa faddrar så mycket, som går tillsammans med de föräldralösa barnen och hjälper dem att tro på en bättre framtid.

Jag kunde knappt tro att det var sant att andra människor var villiga att ge så mycket för mina barns skull.

Vi sover bättre, vi äter bättre och vi mår så mycket bättre.