Fruktan, förkastelse och motgångar. Det är en beskrivning av Prossie Namatovus liv innan Barnhjälp Soluppgång kom in i bilden. Prossies mamma, som arbetade som torghandlare, uttryckte ibland ånger över att hon gift om sig. Den nya maken orsakade nämligen mycket sorg och smärta för Prossie. Prossies styvfar var väldigt hård och under årens lopp blev Prossie flera gånger jagad och utkastad ur hemmet. Hennes mor gjorde inget för att förhindra det, i stället valde hon tystnad. Eftersom Prossie saknade pengar till skolavgifterna gick hon inte i skolan. I stället hjälpte hon sin mamma med försäljningen av frukt och juice. Hon blev alltmer bitter, rädd och förkastad.
1993 berättade en väninna till Prossies mamma om arbetet som i dag heter Barnhjälp Soluppgång. Hon blev antagen till programmet och fick genast börja skolan. När hon gick ur grundskola och gymnasium fortsatte hon på universitetsnivå och skaffade en kandidatexamen i samhällsvetenskap. Hon läste även in behörighet för handledning och rådgivning. I dag är hon en glad socialarbetare, tillika medarbetare i Barnhjälp Soluppgång.
Allt blev dock inte bra bara för att Prossie kunde börja skolan. Prossie bar fortfarande på mycket ilska, bitterhet, fruktan och hat gentemot sin styvfar. Hon ville inte prata varken med eller om honom. Detta fick Betty, Soluppgångs projektsamordnare, att agera. Hon talade ofta med Prossie och gav henne ett återkommande råd: att förlåta alla och allt som hänt. Dessutom uppmanade hon Prossie att sätta sin egen situation i ett större perspektiv. Inte minst i förhållande till vad många andra Soluppgångsbarn gått och går igenom. Så småningom, ju mer Prossie hörde liknande berättelser, hände något i henne. Hon var förbluffad över alla dessa berättelser om nuvarande och tidigare Soluppgångsbarn som med Guds hjälp hade förlåtit de människor som förstört deras liv.
1993 berättade en väninna till Prossies mamma om arbetet som i dag heter Barnhjälp Soluppgång. Hon blev antagen till programmet och fick genast börja skolan. När hon gick ur grundskola och gymnasium fortsatte hon på universitetsnivå och skaffade en kandidatexamen i samhällsvetenskap. Hon läste även in behörighet för handledning och rådgivning. I dag är hon en glad socialarbetare, tillika medarbetare i Barnhjälp Soluppgång.
Allt blev dock inte bra bara för att Prossie kunde börja skolan. Prossie bar fortfarande på mycket ilska, bitterhet, fruktan och hat gentemot sin styvfar. Hon ville inte prata varken med eller om honom. Detta fick Betty, Soluppgångs projektsamordnare, att agera. Hon talade ofta med Prossie och gav henne ett återkommande råd: att förlåta alla och allt som hänt. Dessutom uppmanade hon Prossie att sätta sin egen situation i ett större perspektiv. Inte minst i förhållande till vad många andra Soluppgångsbarn gått och går igenom. Så småningom, ju mer Prossie hörde liknande berättelser, hände något i henne. Hon var förbluffad över alla dessa berättelser om nuvarande och tidigare Soluppgångsbarn som med Guds hjälp hade förlåtit de människor som förstört deras liv.
En kväll när Prossie bad bestämde hon sig för att hon ville uppleva samma frihet och förlåtelse som andra hade gjort. Där började hon sin resa mot upprättelse och helande. I dag är relation med styvfadern väl fungerande. De kan tala med varandra och när han nyligen genomgick behandling för skelettcancer tog Prossie hand om honom till dess att han blev utskriven från sjukhuset. Hon har också stöttat familjen ekonomiskt då varken styvfadern eller mamman numera arbetar.
Vi gläds åt denna återförening och upprättelse, och det gör Prossie också. Hon är tacksam till Soluppgång och de människor som fick henne att upptäcka och sträcka sig efter kraften i förlåtelse.
Vi gläds åt denna återförening och upprättelse, och det gör Prossie också. Hon är tacksam till Soluppgång och de människor som fick henne att upptäcka och sträcka sig efter kraften i förlåtelse.
RSS-flöde