Berättat av Magala Nasifu.

När jag nyligen slutade mellanstadiet såg jag fram emot att bli äldre, få mer ansvar och börja högstadiet på internatskola. Den 17 februari kom dagen då jag flyttade, redo att börja på en skola långt hemifrån. Jag var både glad och ledsen. Ledsen över att inte få träffa min familj på länge, men glad över detta nya steg. Jag klev upp mycket tidigt och fick skjuts av min farbror, som också är min vårdnadshavare, till Soluppgångs kontor.

Barnhjälp Soluppgång betalar mina studieavgifter så jag behövde ta mig till kontoret för att rapportera att jag skulle påbörja min nya utbildning och för att få en del nödvändigheter. Jag var så glad över att få så bra och fina saker; en ny madrass, en filt, en resväska, böcker, tandkräm, tvål, och så vidare. Min farbror gav mig ett hänglås och nyckel efter att jag packat ner allt i resväskan. Han förklarade att det nu var mitt ansvar att mina tillhörigheter hela tiden förvarades tryggt och säkert.

Sedan reste jag vidare med skolbuss. Många pratade med varandra men jag satt tyst. Jag var nervös och hade många frågor och funderingar i mitt inre. Jag tänkte på vilken typ av skola jag skulle hamna på, hur lärarna skulle vara, eleverna, och på det stora ansvar jag fått. Alla sponsrade barn åkte gemensamt till skolan. När skolbussen kom fram mötte rektorn oss och sa: "Jag är så glad över att få ta emot er, mina älskade barn". Sedan fick vi skoluniformer och rektorn gick igenom skolans regler, scheman och annat praktisk. Sedan tog lärarna vid och visade oss runt på skolan. Jag tyckte att skolan var mycket vacker, välutrustad och väldigt mycket större jämfört med min gamla skola. Här fanns sovsalar, laboratorier, bibliotek, klassrum, lekplats och matsal.

Jag blev förvånad över att jag skulle läsa upp till fjorton ämnen, och så småningom specialisera mig på åtta av dem. Till de olika ämnena hörde olika böcker och jag insåg att jag behövde ha bra koll på schemat för att ta med mig rätt bok till rätt klassrum. Jag noterade också på schemat att lunchen var väldigt kort, tillräckligt lång för att hinna äta och prata lite med vänner, men för kort för att hinna ut och leka. Det är något jag saknar från mellanstadiet.

Plötsligt var jag inte liten längre, och jag behövde ta större ansvar. Jag fick rådet att be läraren eller sovsalsansvarige om hjälp. Jag var lite vilsen först, men jag lär mig saker undan för undan och får också större självförtroende. Det är en stor omställning att börja på internatskola, men det är också ett äventyr.

När jag sa hejdå till min farbror var jag motiverad och beslutsam om att det var dags att ta klivet in i framtiden. Min farbror sa: "Jag hade aldrig trott att mitt barn skulle få möjlighet att studera i en sådan bra skola”. Barnhjälp Soluppgång har gett mig den här möjligheten. Tack.

Barn som blir föräldralösa, på grund av AIDS, börjar oftast aldrig skolan eller får avbryta sina studier efter att föräldrarna dött. När Annets föräldrar dog fick hennes äldsta syskon, som då var 12 år gammalt, ta hand om henne och tre andra syskon. De hade ingen inkomst, men bodde kvar i huset och hade en bit mark där de odlade lite grödor. I den här situationen var det en omöjlighet att de någonsin skulle kunna komma tillbaka till skolan.

När Annets moster kom på besök tog hon med sig Annet hem. Hon fruktade för hennes hälsa och hennes liv. Annet var yngst i syskonskaran. Det blev en omvälvande förändring för Annet. Att flytta från sitt hem där syskonen bodde och följa med till sin mosters bostad inne i staden. Hon kände sig väldigt kluven inför detta och sörjde samtidigt sina föräldrar väldigt djupt. 

Trots de fattiga förhållanden som rådde i slummen där mostern bodde upplevde hon hemmet som kärleksfullt, och samma år hon kom dit fick hon möjligheten att bli sponsrad genom Soluppgång.

I dag är Annets framtidsutsikter ljusa. Hon får utbildning, har självkänsla, och hopp och tro för framtiden. Genom hemmet och skolan har hon fått känslomässigt stöd och omsorg. Hon går nu i P3. “Jag vill bli pilot när jag är klar med skolan”, säger hon. Något av det bästa hon vet är att hoppa hopprep.

I hemmet hjälper hon till med alla hushållssysslor och hon älskar sin moster. Hon kallar henne till och med för mamma. Familjen hyr en enrummare i slummen. På kvällen fäller de ner madrasser på golvet och drar över sig de kläder och tygbitar som finns runtomkring.

Annets moster är ensamstående och tar hand om totalt 12 barn. Alla dessa barn är helt föräldralösa och sju av dem är sponsrade genom Soluppgång. Annets moster får sin inkomst genom att tvätta kläder åt folk i kvarteret och att städa i några hushåll. Med tanke på hennes ansvar för alla barn blir den ekonomiska bördan väldigt tung.

Mostern visar stor uppskattning över att barnen som är sponsrade genom Soluppgång kan gå i skolan. Hon påpekar att de annars aldrig skulle få den chansen.”Jag skulle aldrig ha råd att utbilda dessa barn på egen hand”, säger hon. ”Soluppgång är min räddning”.