Barn som blir föräldralösa, på grund av AIDS, börjar oftast aldrig skolan eller får avbryta sina studier efter att föräldrarna dött. När Annets föräldrar dog fick hennes äldsta syskon, som då var 12 år gammalt, ta hand om henne och tre andra syskon. De hade ingen inkomst, men bodde kvar i huset och hade en bit mark där de odlade lite grödor. I den här situationen var det en omöjlighet att de någonsin skulle kunna komma tillbaka till skolan.
När Annets moster kom på besök tog hon med sig Annet hem. Hon fruktade för hennes hälsa och hennes liv. Annet var yngst i syskonskaran. Det blev en omvälvande förändring för Annet. Att flytta från sitt hem där syskonen bodde och följa med till sin mosters bostad inne i staden. Hon kände sig väldigt kluven inför detta och sörjde samtidigt sina föräldrar väldigt djupt.
Trots de fattiga förhållanden som rådde i slummen där mostern bodde upplevde hon hemmet som kärleksfullt, och samma år hon kom dit fick hon möjligheten att bli sponsrad genom Soluppgång.
I dag är Annets framtidsutsikter ljusa. Hon får utbildning, har självkänsla, och hopp och tro för framtiden. Genom hemmet och skolan har hon fått känslomässigt stöd och omsorg. Hon går nu i P3. “Jag vill bli pilot när jag är klar med skolan”, säger hon. Något av det bästa hon vet är att hoppa hopprep.
I hemmet hjälper hon till med alla hushållssysslor och hon älskar sin moster. Hon kallar henne till och med för mamma. Familjen hyr en enrummare i slummen. På kvällen fäller de ner madrasser på golvet och drar över sig de kläder och tygbitar som finns runtomkring.
Annets moster är ensamstående och tar hand om totalt 12 barn. Alla dessa barn är helt föräldralösa och sju av dem är sponsrade genom Soluppgång. Annets moster får sin inkomst genom att tvätta kläder åt folk i kvarteret och att städa i några hushåll. Med tanke på hennes ansvar för alla barn blir den ekonomiska bördan väldigt tung.
Mostern visar stor uppskattning över att barnen som är sponsrade genom Soluppgång kan gå i skolan. Hon påpekar att de annars aldrig skulle få den chansen.”Jag skulle aldrig ha råd att utbilda dessa barn på egen hand”, säger hon. ”Soluppgång är min räddning”.
När Annets moster kom på besök tog hon med sig Annet hem. Hon fruktade för hennes hälsa och hennes liv. Annet var yngst i syskonskaran. Det blev en omvälvande förändring för Annet. Att flytta från sitt hem där syskonen bodde och följa med till sin mosters bostad inne i staden. Hon kände sig väldigt kluven inför detta och sörjde samtidigt sina föräldrar väldigt djupt.
Trots de fattiga förhållanden som rådde i slummen där mostern bodde upplevde hon hemmet som kärleksfullt, och samma år hon kom dit fick hon möjligheten att bli sponsrad genom Soluppgång.
I dag är Annets framtidsutsikter ljusa. Hon får utbildning, har självkänsla, och hopp och tro för framtiden. Genom hemmet och skolan har hon fått känslomässigt stöd och omsorg. Hon går nu i P3. “Jag vill bli pilot när jag är klar med skolan”, säger hon. Något av det bästa hon vet är att hoppa hopprep.
I hemmet hjälper hon till med alla hushållssysslor och hon älskar sin moster. Hon kallar henne till och med för mamma. Familjen hyr en enrummare i slummen. På kvällen fäller de ner madrasser på golvet och drar över sig de kläder och tygbitar som finns runtomkring.
Annets moster är ensamstående och tar hand om totalt 12 barn. Alla dessa barn är helt föräldralösa och sju av dem är sponsrade genom Soluppgång. Annets moster får sin inkomst genom att tvätta kläder åt folk i kvarteret och att städa i några hushåll. Med tanke på hennes ansvar för alla barn blir den ekonomiska bördan väldigt tung.
Mostern visar stor uppskattning över att barnen som är sponsrade genom Soluppgång kan gå i skolan. Hon påpekar att de annars aldrig skulle få den chansen.”Jag skulle aldrig ha råd att utbilda dessa barn på egen hand”, säger hon. ”Soluppgång är min räddning”.
RSS Feed