Harkam var nio år när han kom med i Barnhjälp Soluppgång. I dag går han sista året på Secondary School. Här berättar han med egna ord om en dag under terminen som betyder mer än de flesta – dagen då Soluppgångs team kommer på besök.
Jag heter Harkam och går sista året på Secondary School med stöd från Barnhjälp Soluppgång. Jag kom med i Soluppgång när jag var nio år och gick i Primary 2.
Att förlora min pappa i en tragisk bilolycka är det svåraste jag har varit med om. Min mamma har hälsoproblem och har alltid kämpat för att kunna ta hand om oss. Under åren har Soluppgång blivit som en familj för mig. Här känner jag mig älskad och stöttad och får motivation att fortsätta framåt.
En speciell dag
Ungefär halvvägs in på skolterminen brukar det börja bli tufft. Proven närmar sig, det blir sena kvällar med studier och ibland känns pressen stor.
Men så kommer Visitation Day.
Redan på morgonen är det en speciell förväntan i luften. Hela skolan sjuder av liv. Eleverna städar sina sovsalar, rättar till sina skoluniformer och börjar samlas i närheten av huvudingången.
Många av mina klasskamrater står där och spanar efter sina föräldrar eller andra släktingar.
Jag väntar på Soluppgångs bil.
Min vårdnadshavare kan inte komma på grund av sin hälsa. I stället väntar jag på mina ”mostrar och morbröder” från Soluppgång. Och när jag till slut ser bilen komma och teamet kliver ur med sina varma leenden blir jag alldeles varm inombords.
Jag vet att de har kommit för vår skull.
Mer än sakerna de har med sig
Teamet kommer med sådant som vi behöver under terminen – skolmaterial, snacks och hygienartiklar. Men det viktigaste är egentligen inte det som finns i deras väskor.
Det är att de kommer.
De ger oss sin tid och sin odelade uppmärksamhet. De lyssnar, frågar hur vi mår och uppmuntrar oss.
Den här gången satt vi tillsammans på gräsmattan vid skolan. Jag berättade hur det går med studierna. Vi pratade om ämnen som jag tycker är svåra och om mina mål för framtiden. Vi tittade på mina studieresultat och åt tillsammans.
Att veta att någon tror så mycket på min framtid att de vill investera i min utbildning betyder oerhört mycket för mig. När någon från Soluppgång tittar på mina resultat, gläds över mina framsteg och samtidigt uppmuntrar mig att fortsätta kämpa förändrar det också hur jag ser på mina studier.
Det hårda arbetet får ett syfte. Det blir en del av vägen mot ett bättre liv.
När bilen åker igen
Till slut är Visitation Day över. Vi har bett, skrattat, ätit och druckit läsk tillsammans och det är dags för teamet att åka vidare.
Jag står och ser Soluppgångs bil försvinna bort från skolan.
Men den ensamhet som jag ibland kan känna under terminen är borta.
Jag går tillbaka till klassrummet med ny energi och större beslutsamhet att göra mitt bästa. Besöken påminner mig om att jag inte är ensam och ger mig kraft att fortsätta även när skolarbetet är svårt.
Jag vet att någon tror på mig och på min framtid.
Och jag är så tacksam för min fadder och för hela Soluppgångsfamiljen.
Jag heter Harkam och går sista året på Secondary School med stöd från Barnhjälp Soluppgång. Jag kom med i Soluppgång när jag var nio år och gick i Primary 2.
Att förlora min pappa i en tragisk bilolycka är det svåraste jag har varit med om. Min mamma har hälsoproblem och har alltid kämpat för att kunna ta hand om oss. Under åren har Soluppgång blivit som en familj för mig. Här känner jag mig älskad och stöttad och får motivation att fortsätta framåt.
En speciell dag
Ungefär halvvägs in på skolterminen brukar det börja bli tufft. Proven närmar sig, det blir sena kvällar med studier och ibland känns pressen stor.
Men så kommer Visitation Day.
Redan på morgonen är det en speciell förväntan i luften. Hela skolan sjuder av liv. Eleverna städar sina sovsalar, rättar till sina skoluniformer och börjar samlas i närheten av huvudingången.
Många av mina klasskamrater står där och spanar efter sina föräldrar eller andra släktingar.
Jag väntar på Soluppgångs bil.
Min vårdnadshavare kan inte komma på grund av sin hälsa. I stället väntar jag på mina ”mostrar och morbröder” från Soluppgång. Och när jag till slut ser bilen komma och teamet kliver ur med sina varma leenden blir jag alldeles varm inombords.
Jag vet att de har kommit för vår skull.
Mer än sakerna de har med sig
Teamet kommer med sådant som vi behöver under terminen – skolmaterial, snacks och hygienartiklar. Men det viktigaste är egentligen inte det som finns i deras väskor.
Det är att de kommer.
De ger oss sin tid och sin odelade uppmärksamhet. De lyssnar, frågar hur vi mår och uppmuntrar oss.
Den här gången satt vi tillsammans på gräsmattan vid skolan. Jag berättade hur det går med studierna. Vi pratade om ämnen som jag tycker är svåra och om mina mål för framtiden. Vi tittade på mina studieresultat och åt tillsammans.
Att veta att någon tror så mycket på min framtid att de vill investera i min utbildning betyder oerhört mycket för mig. När någon från Soluppgång tittar på mina resultat, gläds över mina framsteg och samtidigt uppmuntrar mig att fortsätta kämpa förändrar det också hur jag ser på mina studier.
Det hårda arbetet får ett syfte. Det blir en del av vägen mot ett bättre liv.
När bilen åker igen
Till slut är Visitation Day över. Vi har bett, skrattat, ätit och druckit läsk tillsammans och det är dags för teamet att åka vidare.
Jag står och ser Soluppgångs bil försvinna bort från skolan.
Men den ensamhet som jag ibland kan känna under terminen är borta.
Jag går tillbaka till klassrummet med ny energi och större beslutsamhet att göra mitt bästa. Besöken påminner mig om att jag inte är ensam och ger mig kraft att fortsätta även när skolarbetet är svårt.
Jag vet att någon tror på mig och på min framtid.
Och jag är så tacksam för min fadder och för hela Soluppgångsfamiljen.
RSS-flöde