Harkam var nio år när han kom med i Barnhjälp Soluppgång. I dag går han sista året på Secondary School. Här berättar han med egna ord om en dag under terminen som betyder mer än de flesta – dagen då Soluppgångs team kommer på besök.

Jag heter Harkam och går sista året på Secondary School med stöd från Barnhjälp Soluppgång. Jag kom med i Soluppgång när jag var nio år och gick i Primary 2.
Att förlora min pappa i en tragisk bilolycka är det svåraste jag har varit med om. Min mamma har hälsoproblem och har alltid kämpat för att kunna ta hand om oss. Under åren har Soluppgång blivit som en familj för mig. Här känner jag mig älskad och stöttad och får motivation att fortsätta framåt.

En speciell dag
Ungefär halvvägs in på skolterminen brukar det börja bli tufft. Proven närmar sig, det blir sena kvällar med studier och ibland känns pressen stor.
Men så kommer Visitation Day.
Redan på morgonen är det en speciell förväntan i luften. Hela skolan sjuder av liv. Eleverna städar sina sovsalar, rättar till sina skoluniformer och börjar samlas i närheten av huvudingången.
Många av mina klasskamrater står där och spanar efter sina föräldrar eller andra släktingar.
Jag väntar på Soluppgångs bil.
Min vårdnadshavare kan inte komma på grund av sin hälsa. I stället väntar jag på mina ”mostrar och morbröder” från Soluppgång. Och när jag till slut ser bilen komma och teamet kliver ur med sina varma leenden blir jag alldeles varm inombords.
Jag vet att de har kommit för vår skull.

Mer än sakerna de har med sig
Teamet kommer med sådant som vi behöver under terminen – skolmaterial, snacks och hygienartiklar. Men det viktigaste är egentligen inte det som finns i deras väskor.
Det är att de kommer.
De ger oss sin tid och sin odelade uppmärksamhet. De lyssnar, frågar hur vi mår och uppmuntrar oss.
Den här gången satt vi tillsammans på gräsmattan vid skolan. Jag berättade hur det går med studierna. Vi pratade om ämnen som jag tycker är svåra och om mina mål för framtiden. Vi tittade på mina studieresultat och åt tillsammans.
Att veta att någon tror så mycket på min framtid att de vill investera i min utbildning betyder oerhört mycket för mig. När någon från Soluppgång tittar på mina resultat, gläds över mina framsteg och samtidigt uppmuntrar mig att fortsätta kämpa förändrar det också hur jag ser på mina studier.
Det hårda arbetet får ett syfte. Det blir en del av vägen mot ett bättre liv.

​När bilen åker igen
Till slut är Visitation Day över. Vi har bett, skrattat, ätit och druckit läsk tillsammans och det är dags för teamet att åka vidare.
Jag står och ser Soluppgångs bil försvinna bort från skolan.
Men den ensamhet som jag ibland kan känna under terminen är borta.
Jag går tillbaka till klassrummet med ny energi och större beslutsamhet att göra mitt bästa. Besöken påminner mig om att jag inte är ensam och ger mig kraft att fortsätta även när skolarbetet är svårt.
Jag vet att någon tror på mig och på min framtid.
Och jag är så tacksam för min fadder och för hela Soluppgångsfamiljen.

Magret bor på Bussi Island och försörjer en stor familj. Hon är ensamstående mamma till två barn och tar dessutom hand om tre barnbarn. På ön är arbetslösheten hög och möjligheterna att hitta en trygg och regelbunden inkomst är små.
Magret hade länge haft en idé om hur hon skulle kunna förbättra familjens situation.
Hon ville föda upp grisar.
Men det fanns ett problem. Hon hade inte råd att köpa den första grisen och komma igång.
Förra året fick hon den möjligheten genom Barnhjälp Soluppgångs satsning ”Skicka en gris”.

En gris blir fler
Idén bakom satsningen är enkel. En familj får en gris som kan bli början på en egen liten verksamhet. När grisen får kultingar ger familjen en av dem vidare till en annan familj, som i sin tur får samma möjlighet.
Magret fick en ung sugga. Och i år kom resultatet: tio kultingar.
En av kultingarna gav hon vidare till nästa familj. Några av kultingarna sålde hon och fick sammanlagt in 1 350 000 ugandiska shilling, motsvarande ungefär 3600 svenska kronor. Det kan låta som en ganska blygsam summa med svenska mått, men i Uganda är det en betydande inkomst. Landets medianlön för personer med avlönat arbete ligger på omkring 200 000 shilling i månaden. Magrets försäljning motsvarar alltså nästan sju månaders medianlön.

För Magret är det mycket mer än en tillfällig inkomst. Pengarna ger henne möjlighet att investera och låta verksamheten växa.
Hon planerar nu att bygga en bättre svinstia för att kunna föda upp fler grisar. Samtidigt vill hon använda en del av inkomsterna till att hjälpa sin son att slutföra sin eftergymnasiala utbildning.
Drömmen är att så småningom ha en större gård som hela familjen kan vara delaktig i och som kan ge dem en stabil inkomst.
– Jag har alltid drömt om att föda upp grisar, men jag hade inte pengar för att kunna börja. Genom Soluppgång fick jag den möjligheten. Nu tjänar jag egna pengar och kan vara med och betala familjens utgifter, berättar Magret.

Hjälpen går vidare
Och kanske är det just den kulting som Magret gav bort som bäst sammanfattar tanken bakom satsningen.
Hon fick själv hjälp att komma igång. Nu har hennes gris gett henne en inkomst, möjlighet att investera i framtiden och bättre förutsättningar att försörja familjen.
Samtidigt har en ny familj fått sin första gris.
På så sätt går hjälpen vidare – från familj till familj.
Det är en viktig del av Barnhjälp Soluppgångs arbete med hjälp till självhjälp. Målet är inte bara att möta ett behov för stunden, utan att ge människor redskap och möjligheter att själva förändra sin situation.
​
MER INFORMATION: Så här enkelt kan du bidra till Barnhjälp Soluppgångs hjälp till självhjälps-program. Swisha en valfri summa till 123 263 82 29, märk inbetalningen ”Självhjälp”.

Sex barn. En ensamstående mamma. Ett mål mat om dagen. Pengarna hon fick ihop genom att sälja matoke-skal vid vägkanten räckte inte till skolavgifter. För Humphrey hade vägen till utbildning kunnat sluta där. I stället blev det början på en resa som så småningom tog honom hela vägen till läkarutbildningen.

Vad hade Humphrey gjort i dag om han inte hade fått möjlighet att gå i skolan?
Det går förstås inte att veta. Men vi vet att hans mamma inte hade råd att betala skolavgifterna. Vi vet också att utbildning för många barn i Uganda inte är en självklarhet. När en familjs inkomster knappt räcker till mat och andra grundläggande behov finns det helt enkelt inga pengar kvar till skolavgifter.
Det betyder inte att barnen saknar drömmar, begåvning eller vilja att lyckas. De saknar möjligheten att få visa vad de kan.
Humphrey fick den möjligheten.

Sex barn att försörja
Humphrey var liten när hans pappa lämnade familjen. Kvar stod hans mamma med ansvaret för sex barn.
Hon gjorde vad hon kunde för att försörja dem. Bland annat sålde hon skal från matoke, den matbanan som är en viktig del av kosten i Uganda, vid vägkanten för att få ihop några pengar.
Men inkomsten var mycket liten. Familjen fick ofta klara sig på ett mål mat om dagen.
Att dessutom betala skolavgifter för barnen var omöjligt.
Det var under de här omständigheterna som Humphrey kom med i Barnhjälp Soluppgång. Han fick stöd och möjlighet att gå i skolan.
När han i dag, 38 år gammal, ser tillbaka på det som hände beskriver han betydelsen med några enkla ord:
– Ni gav mig inte bara skolavgifter och stöd. Ni gav mig en framtid.

En möjlighet – som Humphrey tog vara på
Och Humphrey tog vara på möjligheten.
Han lyckades mycket bra redan i Primary School och fortsatte vidare till Secondary School. Under sina sista skolår tillhörde han återkommande de tio bästa eleverna.
De goda studieresultaten öppnade till slut dörren till universitetet.
Humphrey började läsa medicin och kirurgi och fortsatte därefter med en specialistutbildning inom ortopedisk kirurgi.
Pojken vars mamma inte hade råd att betala hans skolavgifter hade blivit läkare.
I dag är Humphrey 38 år och arbetar som ortopedkirurg på ett statligt sjukhus. Han är gift och pappa till två barn. Han kan försörja sin egen familj, hjälpa sin mamma och sina syskon – och varje dag använda sin utbildning för att hjälpa andra.
För Humphrey själv råder det ingen tvekan om vad stödet från Barnhjälp Soluppgång betydde.
– Om ni någon gång har undrat om Soluppgångs arbete verkligen gör skillnad, låt mig vara ett levande bevis. Jag är inte bara ett barn som fick stöd. Jag är en berättelse som skrevs om, ett liv som fick en ny riktning och en dröm som blev verklighet.

När möjligheten når längre än ett barn
Humphreys historia säger något viktigt om vad det innebär att ge ett barn möjlighet till utbildning.
Barnhjälp Soluppgång gjorde inte Humphrey begåvad. Vi gav honom inte hans målmedvetenhet och vi gjorde honom inte till läkare.
Det gjorde Humphrey själv.
Men någon behövde öppna dörren.

Genom fadderstödet fick han möjligheten att gå i skolan och använda de förmågor som redan fanns där. I dag når effekten av den möjligheten långt utanför Humphreys eget liv – till hans barn, hans mamma och syskon och till de människor han möter som läkare.
Ett barn fick chansen att gå i skolan.
I dag är han kirurg.


❤️ Var med och öppna dörren för ett barn. Ge en gåva till Barnhjälp Soluppgång.
Swish: 123 263 82 29