Jag heter Racheal och är mamma till Jeririne och Jerric. Jag blev änka när jag var 26 år gammal, efter att ha förlorat min man som avled hastigt efter en matförgiftning. Vid den här tiden hyrde vi ett litet rum i vår by. Min man hade precis börjat arbeta som lågstadielärare men efter hans bortgång fanns det inget stöd att få för oss som kvarvarande familj. Jag hade varit hemmafru på heltid och eftersom vi nu stod utan inkomstkälla var vi tvungna att lämna rummet vi hyrde och flytta in hos mina svärföräldrar.

​Jag hade ingen som helst möjlighet att täcka kostnaderna som ett föräldraskap innebär. Jag kunde inte ge mina barn utbildning, inte förse dem med mat, kläder, husrum eller sjukvård. Jag hade tidigare gått som lärling hos en skräddare, men hade inte något diplom eller certifikat som bevisade mina kunskaper.
Mina svärföräldrar är självförsörjande jordbrukare som odlar mat enbart för egen hushållning. Då inte heller de har någon inkomstkälla så fanns det absolut inga möjligheter för barnen att börja skolan igen.

Även om mina svärföräldrar givetvis innebar en social trygghet för oss så växte min oro för mina barns utbildning. När de hade missat ett helt skolår efter deras pappas och min makes död, intensifierades min oro för barnens framtid.

Min farbror kände en person som var medlem i kyrkan Redeemed Church och genom den kontakten fick vi höra talas om Soluppgång och möjligheten att bli sponsrad. Förra året, 2018, svarade Gud på mina böner och båda mina barn, Jeririne och Jerric fick faddrar. Eftersom vi bodde på en svårtillgänglig plats behövde vi flytta för att kunna komma till skolan, och genom ett samarbete mellan Soluppgångs personal och kyrkan kunde vi flytta från mina svärföräldrar och få ett tillfälligt boende så att mina barn kunde börja skolan igen. För detta är jag enormt tacksam.

I år, 2019, är jag en av de Soluppgångsföräldrar som får hjälp genom KC-AID för hyra och verksamhetsuppstart. Livet har börjat fungera igen. Jag hyr nu ett enrumshus inne i samhället och bedriver min verksamhet ute på verandan. Utöver utbildning för barnen har Soluppgång alltså möjliggjort vårt boende och uppstart av min verksamhet som nu börjar generera inkomst. Jag tackar Soluppgång för allt stöd till min familj, vår försörjning och framtid. I dag är jag en lycklig och hoppfull ensamstående förälder. Tack Soluppgång för att ni stått vid min sida. 

​Jag heter Muwanguzi John Maliro, och jag är 10 år gammal. Jag går i femte klass och har två äldre systrar. Jag är yngst och den enda pojken i familjen. Jag bor tillsammans med min mamma, som heter Aidah. Vi bor i ett hus med två rum i ett område med sumpmark.
I år fick jag möjlighet att komma med i Soluppgång. Jag hade slutat skolan på grund av att mamma inte hade råd att betala skolavgiften, eftersom hon inte har någon stabil inkomst. Jag är glad och tacksam till fadderprogrammet för att det gav mig en chans att studera när allt hopp var ute.
Jag går hemifrån klockan 6:30 varje morgon och anmäler mig på skolan klockan 7:00. Vi börjar med morgonsamling och går sedan till första lektionen klockan 8:00. Förra terminen var jag en av de 10 bästa eleverna i min klass. Något som jag särskilt gillar med min skola är att vi får se tecknad film på tv, och varje torsdag hålls en debatt, vilket har tränat mig att ha ett öppet sinne. Skrivklubben har också utrustat mig med kunskaper i att skriva och uttala engelska ord väl. Jag har även inspirerats till att läsa böcker.
På fritiden gillar jag att spela fotboll. Jag tycker också om att syssla med konst och hantverk med mina vänner. Vi använder lokala material som bananfibrer, och jag kan göra leksaker som rep, bollar och dockor.
När jag blir stor vill jag bli läkare så att jag kan behandla dem som är sjuka i mitt samhälle. Nu när Soluppgång stöttar mig, ska jag gå hela vägen till min dröm. För mig är Soluppgång en pålitlig vän.

”Jag heter Sula Katongole och jag går i grundskolans sjunde årskurs. Jag bor tillsammans med mina syskon hos min farmor. Hon har några höns som gör att vi får pengar ibland, dock är den inkomsten inte tillräcklig. Vi har inte råd med två mål mat om dagen så vi äter sent på kvällen. Tack vare Barnhjälp Soluppgång får jag lunch i skolan.
Andra terminen startade i maj och pågår till augusti. Under den första veckan fick vi lämna in våra hemläxor från skollovet för rättning. För mig var lovet ett kort avbrott som var fyllt av mycket arbete och ansvar. Jag var upptagen med hushållssysslor och med att ta hand om mina yngre syskon medan min farmor tog hand om hönsen. Jag hämtade vatten, städade huset och diskade. Efteråt fanns också lite tid över till att leka.
Jag tycker om skolan för vi äter i tid. Skolan är bra därför att jag inte behöver oroa mig lika mycket för nästa måltid. Jag lär mig saker, jag leker och får mat. Jag blev så glad när jag fick en boll från min fadder så jag kan leka med mina vänner med den efter skolan.”
 
Tufft för föräldralösa barn
I Uganda tas ofta barn, som förlorat sina föräldrar, omhand av mor- eller farföräldrar. Många av mor- och farföräldrarna är arbetslösa och majoriteten av dem upplever att det är svårt att öka familjens inkomster så att det räcker till för basbehoven och därutöver barnens utbildning. I många fall riskerar barnen att behöva arbeta för att komplettera den vuxnas inkomst. Det gör det svårt och ibland omöjligt för dem att gå i skolan, och detta inverkar negativt på barnens hälsa och utveckling.
Barnhjälp Soluppgång arbetar för att förbättra föräldralösa barns hälsa och utveckling genom att betala för skolgången. När barnen får utbildning adresseras samtidigt de problem som härrör ur analfabetism.
 
”Ökad förståelse för värdet av en utbildning”
Sulas farmor berättar: ”Jag finner att undervisningen är väldigt användbar för mitt barnbarn. Diskussionerna och berättelserna han kommer med är bevis på de positiva tankar han får som gör att han skärper sitt sinne. Numera, när jag skickar honom för att handla mat, kan han beräkna kostnaden och kommer tillbaka med rätt växel. Det säger mig att han har fått lära sig att räkna. Genom att vara del av Barnhjälp Soluppgångs program har jag fått en ökad förståelse för värdet av en utbildning och vidareutbildning. Trots att jag är analfabet kan jag med självsäkerhet gå till lärarna och be om hjälp och stöd för mitt barnbarns utbildning. Särskilt när det gäller att kontrollera hans dagliga skolarbete.”

Det här är Roberts historia. Han är 10 år gammal och har precis börjat grundskolan. Han är sprudlande glad över att kunna gå i skolan, vilket är möjligt tack vare fadderstöd via Barnhjälp Soluppgång. Nu låter vi Robert berätta:
”Jag går i en skola där många av mina klasskamrater bor i området. Vi går till skolan varje dag. Jag vaknar klockan 6 på morgonen, men min skoldag börjar inte förrän klockan 8. Vi möts ofta av en glad lärare vid grinden till skolan.
Min skola har årskurserna 1–7 med många barn – det är runt 400 elever som går här. Huset där mitt klassrum ligger är den vackraste byggnaden på skolan. Det har färgglada väggar med lika färgglada målningar och planscher inuti.
Vi har också en stor lekplats och skolgård där jag kan spela fotboll med mina klasskompisar på rasterna. Under andra terminen ska vi ha tävlingar inom skolan. De som vinner kommer fira med att äta en tjur i slutet av året.
Nu gör vi mycket läsande och skrivande i min klass. Jag lär mig nya ord, att ljuda och stava. Jag lär mig att skriva engelska bättre. Nu kan jag uttala och skriva ord med fem bokstäver. I framtiden vill jag vara med i skolans debattklubb.
Jag är tacksam till Barnhjälp Soluppgång som gör att jag kan gå i skolan. Tack vare det lär jag mig nya saker varje dag och Barnhjälp Soluppgång förser mig med allt det jag behöver till skolan. Senast kunde mamma köpa en skolväska till mig. Jag tror att det är tack vare den hjälp hon får från Barnhjälp Soluppgång som hon orkar fortsätta framåt. Det känns som om Soluppgång håller min hand."

Roberts mamma berättar
”Förutom läsningen har jag märkt att Robert också utvecklas i att rita och skissa. När jag tittar i hans målarbok ser jag hur han kan uttrycka sin kreativitet. Han kan måla hus, bilar, cyklar och mycket mer.
Jag uppskattar skolan för den fina interaktionen mellan lärarna och min son. Det är en öppen kommunikation som ger honom självförtroende i att lära. Robert är alltid ivrig att komma i tid till skolan varje dag. Barnhjälp Soluppgång har betalat för hans mat när han är i skolan vilket gör att han kan koncentrera sig och lära sig bra. Tack vare stödet från Barnhjälp Soluppgång är jag glad och hoppfull inför framtiden."

Edith Nabula förlorade sin framtid i samma stund hennes pappa dog i aids. Försörjningen rycktes bort och familjen kastades in i fattigdom. Edith kunde sluta drömma om utbildning och framtida yrken. Men tack vare fadderstöd från Soluppgång fick historien en annan vändning. Nu spirar hoppet igen.

​”Dagen som jag hade drömt om kom när jag den 18 januari 2019 tog min fil kand-examen i utvecklingsstudier vid Makerere University.
Efter att min pappa dog i aids blev det omöjligt för mig att fortsätta gå i skolan. Min mamma försökte dra in pengar genom att sälja grönsaker, men inkomsten var liten. Vi fick ett mål mat om dagen, som bestod av gröt eller majsgröt och grönsaker.
Min pappas död påverkade familjens inkomst, eftersom han var den som försörjde familjen. Så vi levde nu i fattigdom. Förutom att jag inte kunde gå i skolan, hade mamma knappt råd att betala hyran, så vi löpte stor risk att bli hemlösa.
 
Soluppgång stöttar även mamma
Senare fick jag en fadder via Soluppgång. Det gav oss möjlighet att studera på heltid igen, eftersom alla kostnader betalades av organisationen. Soluppgång sponsrade mig från lågstadiet till universitetet. De gav även min mamma stöd genom att betala hyran för vår bostad varje månad.
Jag tackar Gud för att Soluppgång grep in och hjälpte min mamma, som också är hiv-positiv, med sjukvård och stöd på Alive Medical Center. Hon fick rätt behandling, rådgivning, näringsrik mat och mediciner utan att själv behöva betala.
De psykiska problemen orsakade av sjukdom och död gör det svårt för barn att blomstra och utvecklas, men för mig blev det annorlunda. Jag byggde sociala relationer och fick självförtroende att gå vidare. Rådgivningen och vägledningen som min mamma fick under personalens rutinmässiga besök var till stor hjälp för henne.
Under ett sommarlov arbetade jag som frivillig på Alive Medical Center (ett centrum som ger vård till hiv-positiva). Där fick jag praktisk erfarenhet och motivation att betjäna människor med hiv.
Tack så mycket, kära faddrar, för att ni alltid ger oss nytt hopp.”