”När min make dog år 2005 blev jag orolig att mina barn inte skulle kunna få studera och därför inte få en möjlighet att leva ett gott liv. Jag hade också fått veta att jag själv var hiv-positiv och att det inte fanns någon form av behandling som skulle kunna bota hiv. Jag hade mycket lite tid på mig att ta itu med det som oroade mig och döden tycktes väldigt nära förestående. Mina svärföräldrar och deras släkt var mycket bittra på mig på grund av min mans bortgång och de anklagade mig för äktenskapsbrott. De associerade hiv-smitta med otrohet och menade att jag levde längre än min man på grund av att jag fick medicinsk behandling, medan min man inte var medveten om att vi båda hade aids. Efter ett år sålde de min döde mans hus och alla hans ägodelar.
Innan min man dog var jag hemmafru på heltid och därför beroende av honom för vårt uppehälle. Efter hans bortgång blev jag deprimerad och sjuk. Många gånger kom jag in på sjukhus och ut igen, fram och tillbaka. Jag flyttade hem till min mamma med mina barn. Min mamma fick det svårt att få det att gå ihop, svårt att kunna betala för mina sjukhusbesök och behandlingar och därtill svårt att skaffa det nödvändigaste för alla sex personerna i hushållet. Barnen kunde som en följd av detta inte fortsätta i skolan.
​
Men genom Guds barmhärtighet och genom vänner som jag mötte på aids-kliniken, fick jag höra om Soluppgång genom damer som själva fått del av denna välsignelse. De presenterade mig för personalen på Soluppgång, som erbjöd sig att besöka mig för att få en bild av min situation. År 2007 fick sedan både min dotter Jackline och min son Kyeyne faddrar och kunde då börja i klass 7. Därefter började min hälsa att bli bättre och bättre. Jag trodde Gud om en förändrad situation och återfick min inspiration att fortsätta leva.
Jag bad också läkarna om tillåtelse att få börja arbeta som volontär hälsotränare för att hjälpa patienter att klara av sin situation som hiv-smittade. Efter utbildning och träning började jag göra hembesök och besök i skolor, sjukhus och i kyrkor. Jag gav råd till människor utifrån en positiv livssyn. Denna möjlighet blev en välsignelse, också för mig. Centret för aids-information gav mig pengar till mat och till transport och jag kunde bygga upp ett socialt nätverk av aids-arbetare och andra i samhället. Idag arbetar jag som rådgivare/kurator på Bailey Children’s Clinic vid Mulago Hospital.
Soluppgångs program sponsrade mina barn till och med gymnasiestudierna. Då jag jobbade som volontär bad jag kliniken att ge mig ett utbildningslån för mina barn och därigenom kunde jag finansiera mina barns vidareutbildning.

Som sammanfattning; Soluppgång betalade fem år av mina barns utbildning och jag betalade själv de resterande fem åren. Jag skulle aldrig själv ha kunnat klara av all denna finansiering av deras fortsatta studier. Mina vänner kunde heller inte hjälpa mig. Det var bara tack vare Soluppgång som de sönderslagna bitarna i min familjs liv, efter min makes död, kunde pusslas ihop igen. Vi är så stolta över Soluppgång. Länge leve Soluppgång! Soluppgång är hela grunden för vår framgång.”

Den 23 februari 2017 tog Jackline sin examen, ”Bachelor’s Degree in Development Studies”, från Makerere University. Hon önskar arbeta som kurator. 
”Jag är så tacksam till Soluppgång som lagt en grund för mig att stå på. Jag är så stolt att jag nu får vara en socialarbetare. Jag ska vidarebefordra de ideal som Soluppgång står för”, säger Jackline.

Kimbugwe Shafik förlorade sin pappa i september 2014 som en följd av hiv/aids. Innan dess levde föräldrarna separerade. Hans pappa hade en andra hustru och mamman bodde med Shafiks mormor i ytterkanten av huvudstaden. När pappan dog lämnade han efter sig fem barn, varav tre levde under Shafiks mors omvårdnad och två på annat håll i ett hyrt rum i stadens förort. Efter hans bortgång föll Shafiks liv samman. Hans mamma blev sjuk och fick mentala problem och det blev tufft för Shafiks mormor att ta hand om dottern och barnbarnen. Mormodern blev beroende av släktingar för att klara sitt uppehälle och eftersom familjen inte hade någon form av inkomst blev det stora utmaningar för dem med både hälsan, ekonomin och andra sociala åtaganden.

​En följd av denna situation blev att barnen fick lämna skolan och i stället börja leta bland sopor och avfall för att kunna få in pengar till mat. Familjen kunde knappt få tag i grundläggande nödvändigheter såsom tvål och stearinljus. Men man sökte samtidigt efter möjligheter att förändra barnens sociala situation. Efter en tid gick Shafiks farbror med på att ta till sig Shafik och hans syster och låta dem bo i hans hus. I och med detta fick de bättre levnadsförhållanden. De behövde nu inte fortsätta med sitt barnarbete för att få mat, men fortfarande fanns inga medel till att betala för skolgång. Farbrodern hade nämligen sex andra barn som han hade vårdnad om, varav fyra var biologiska och två från andra avlidna släktingar. Soluppgång fick vetskap om denna situationen och i januari i år kunde därför Shafik och hans syster Nakimbugwe få fadderstöd av Soluppgång. 

”Vi blev oerhört glada”
”Jag jobbar då och då som byggnadsarbetare, med en anställning som sker säsongsvis och en inkomst som är liten i relation till min familjs behov. Jag kunde ta ansvar för barnen men inkomsten jag fick kunde inte räcka till skolutgifterna. Som förälder kände jag mig sorgsen. Deras far var min enda bror och min mamma var för gammal för att kunna hjälpa till. Det fanns inte någon lösning. Men när vi fick besked om att barnen skulle få faddrar blev vi stärkta och oerhört glada”, förklarar Shafiks farbror.

Många föräldralösa barn i Uganda möter samma omöjliga situation att studera när föräldrarna går bort, precis som Shafik och hans syster. Soluppgång skyddar barn från utsatthet som fattigdom, aids, analfabetism och barnarbete, som lätt blir en följd när vårdnadshavaren dör.
”Livet är bättre nu. Jag är tillbaka i skolan och jag har många vänner och lärare här. Vår mamma säger att vi går en ljus framtid till mötes. När jag blir stor ska jag bygga ett hus till henne”, säger Shafik.

Och det är en stor möjlighet att han kan komma att uppfylla den drömmen. Redan som unga förstår många barn att utbildning är en nyckel till att kunna leva ett framgångsrikt och meningsfullt liv. De förstår att den kunskap som skolan förmedlar kommer att hjälpa dem att bygga en bättre framtid.

Detta är Muwanguzi. Hans föräldrar dog tidigt, redan innan hans första födelsedag och han bor därför hemma hos sin moster. Han har hela tiden haft ganska stora problem med sin hälsa, då han föddes utan anus och med nedsatt tarmfunktion. Men efter att ha genomgått två operationer har detta dock börjat fungera till viss del.
Numera har han fått en sponsor och har därför kunnat börja i skolan. Han går i första klass och är väldigt exalterad över att ha fått denna möjlighet. 
– Det är roligt att få gå i skolan och jag älskar att spela fotboll, säger Muwanguzi. 
Trots hans dåliga hälsa kan han delta i fysiska aktiviteter och utföra grundläggande kroppsrörelser. Han gillar annars siffror och har därför matematik som sitt favoritämne. Den enda födan han klarar att få i sig är soppa eller mosad mat och hans lärare får därför ha noga översikt över honom.
Mostern som han bor hos har själv fem egna biologiska barn. Hon tar dessutom hand om två övriga barn från andra släktingar till henne. För att få ihop pengar till brödfödan jobbar hon som tvätterska.
– Jag är så tacksam till Soluppgång som gett Muwanguzi en chans att gå i skolan så att han kan få en utbildning. Med tanke på hans hälsa och vår ekonomiska situation hade vi annars inga möjligheter att låta honom gå i skolan. Jag tror att utbildningen kommer att ge honom verktygen för att bygga upp och leva sin dröm. Den kommer göra honom till en självständig och produktiv person, säger hans moster.

I januari gjorde Soluppgång en fadderresa till Uganda med polska faddrar. Det var en resa som gav djupa intryck i både faddrar och barn. Med på resan fanns också en journalist från polsk radio för att göra ett reportage om arbetet. Detta sändes i ett program nu i början av februari och gav stor positiv respons, när även lyssnarna uppmanades att bli faddrar i Soluppgång.
Här följer några bilder och kommentarer från både faddrar och fadderbarn.

Jag hade hört mycket gott om tidigare fadderresor, men att vara här på plats var mer än jag kunnat föreställa mig. När vi besökte fadderbarnen tog det bara någon minut innan många andra barn från omgivningen också kom. När jag såg dem frågade jag mig själv: Vågar de drömma om något mer än att få något att äta för dagen? Kommer de att ha möjlighet att gå i skolan och få ett bättre liv än sina föräldrar? Men efter att ha observerat Betty, Prossie, Agatha och Deborah (Soluppgångs-teamet i Kampala, red. anm.) och sett deras hjärtan, engagemang och visdom fick jag hopp om att många barn i Kampala med omgivning kommer att få denna chans till förändring. Jag är övertygad om att Soluppgång gör ett fantastiskt jobb och att de inte bara hjälper enskilda barn, men också hela familjer så att de kan få nya förutsättningar.
– Izabela Ksepka

Den bästa delen av mitt jobb som journalist är att jag får träffa en massa olika, extraordinära och fascinerande människor. Jag hade läst en artikel i vår lokaltidning om några som varit på en tidigare fadderresa. Jag kontaktade dem och träffade dem och det ledde till att jag kom med på denna fadderresa. Jag har kunnat följa alla faddrar ganska nära och se de rörande mötena mellan dem och barnen och deras familjer. Resan har verkligen övertygat mig om att Soluppgång gör ett fantastiskt och underbart jobb. En av faddrarna jag träffade tidigare sa till mig om Soluppgångs arbete att «det fungerar» och nu vet jag att hon hade rätt, för det fungerar verkligen.
– Anna Rawska (journalist, Polsk Radio)

Vi är så glada för mötet med vårt fadderbarn Nantezy och hennes mamma Stella. Vi blev rörda av hennes vänlighet och uppfinnings-rikedom och vi blev också så berörda när vi såg att hon ville dela med sig till sin vän av de pengar som vi gav henne. 
– Wanda och Jerzy Koncik

Det var en stor upplevelse att få träffa Brian och hans familj. Jag har sponsrat honom i nästan tio år nu och slutligen fick jag träffa honom. Det var stor glädje. Jag såg mycket fattigdom i Uganda, men jag träffade också många underbara, vänliga och modiga människor som vågade tro på en förändring och en bättre framtid. Jag är stolt över att få vara en del av Soluppgång, som inte bara hjälper ett barn utan också hela familjer. Det är sant att vi inte kan förändra hela världen, men genom att vara faddrar kan vi förändra världen för ett barn och en familj, och ge dem hopp om en bättre framtid.
– Agnieszka Dziemian

Det var fantastiskt att se människornas glädje och tacksamhet och hur de uppskattar livet, trots all fattigdom. Att se allt det, har förändrat mig och gjort mig mer tacksam för det jag har. Men det var hjärtskärande att se hur de flesta av dem bor. Men det är otroligt att vi kan hjälpa dem att förändra sina liv och att vi kan ge dem hopp. Soluppgång gör ett fantastiskt arbete och jag är glad att jag kan vara en del av detta.
– Martyna Wygonska

Jag blev så förvånad över att se mina faddrar komma och besöka mig. Jag bor tillsammans med mina syskon, men våra föräldrar är döda. Jag har gått i yrkesskolan och precis avslutat min utbildning till snickare. Jag förstår att det är dyrt att resa hela vägen hit från Europa, men de har lovat att fortsätta att hjälpa mig så att jag kan komma igång i mitt yrke. Mina faddrar kallar mig deras son - det är grymt! Jag känner mig älskad och växer i styrka varje dag.
– Andrew, fadderbarn

Jag kan inte föreställa mig hur osjälviska och kärleksfulla dessa människor är. De har satt upp ett paraply som skyddar mig mot stormen.
– Charles, fadderbarn

Kenneth är tolv år gammal och går i femte klass. Den här terminen har han fått en utmärkelse som den bästa eleven, under en dag då man fick hålla tal. I skolan är han ansvarig för att se till att barnen får det de behöver av sanitära och hygieniska produkter. Hans skola har 350 elever från första till sjunde klass. Han ser till att det finns vatten i matsalen och vid hälsomottagningen. Han ser också till att det finns vatten och tvål för att tvätta händerna efter toalettbesök.

Kenneth är det yngsta barnet i syskonskaran. Kenneths tre systrar är hiv-positiva. Det blev de genom sin mamma vid förlossningen. Kenneths äldsta syster är den som skaffar bröd till familjen. Hon flätar hår som en form av försörjning. De övriga syskonen studerar fortfarande. Hans tre systrar sponsras av Barnhjälp Soluppgång. Den här familjen på sex personer sover i ett och samma rum och det är trångt.

Utbildning är ett viktigt redskap för att påverka Kenneths framtid. Barnhjälp Soluppgång betalar familjens skolavgifter och allt material som behövs i skolan, hjälp till mat, och hjälp med transporter.
– Vi arbetar tillsammans med aidskliniken och skolan för att följa upp systrarnas sociala och medicinska behov. Det är mycket viktigt att de fortsätter med behandling för att hålla sig friska, förklarar Betty Kasaija vid Soluppgångs kontor.
Kenneth säger med förtröstan: ”Jag vet att vi är älskade. Personalen på Soluppgång har hjälpt vår familj väldigt mycket. Jag finns alltid i deras medvetande. Jag vet att jag kan komma till vem som helst av dem och få hjälp.”
​
För att familjen ska klara av sin situation håller Soluppgång koll på det som rör deras hälsa, utbildning och finansiella behov. Biståndet de får hjälper till att öka livskvalitén, bilda ett socialt skyddsnät och ge kunskap och hopp för framtiden. 
– När jag blir stor vill jag bli läkare, säger Kenneth.

Utan stöd från faddrar skulle familjesituationer som den som ni nu ska få läsa om vara helt ohållbara. Victoria Bulasa är 56 år och har försörjningsansvar för elva barn. Hennes arbete är att sälja juice, men vinsten är liten. Här gör Barnhjälp Soluppgång stor skillnad!

Victoria Bulasa är en av Soluppgångs vårdnadshavare. Tre barn sponsras i hennes hem: Unia är tio år och går i andra klass, där även nioårige Christopher går. Patience, sju år, går sista året i förskolan.
Victoria är 56 år gammal. Hon förlorade sin make för femton år sedan och tar nu hand om elva barn. Hon har fem egna barn, varav tre är vuxna och självförsörjande. Hon har alltså två biologiska barn i sin vård, tre barnbarn och sex barn är barn till hennes yngre bror. Victoria säljer juice för att få någon inkomst. Vinsten är liten och hushållets inkomster är små. Familjen har begränsad tillgång till det allra nödvändigaste.

Familjen bor i ett hus med två rum. Huset är gjort av lera och pålar. Taket består av gamla plåtskivor och husets golv är av lera. Huset står på en liten tomt som inte är inhägnad. Huset har Victoria ärvt av sina föräldrar som dog för många år sedan, och i dag är hennes familj väldigt trångbodda. 
– Efter min makes död kunde jag inte betala hyra för min familj så jag bestämde mig för att komma och bo i familjehuset, berättar Victoria. Min makes död innebar många utmaningar, inte minst socialt och ekonomiskt. Jag fann det svårt att få allt att fungera. 

​När Victorias bror dog tog hon sig an hans barn, men den ekonomiska bördan som följer med att försörja ett sådant stort hushåll blev henne övermäktig. Vid ett tillfälle planerade hon att ta barnen till en av deras mostrar i stället, men då fick hon den glada nyheten att hon skulle få fadderstöd från Soluppgång.
– Jag blev så lycklig när jag fick faddrar till min brors barn, säger Victoria, som ser ljusare på framtiden nu.
– Barnen har en positiv attityd till skolan. De går verkligen in för att lära sig. Jag kan se en stor utveckling i deras förmåga att läsa, skriva och räkna. När de kommer hem är de så ivriga att berätta vad de lärt sig i skolan, tillägger hon.

Barnhjälp Soluppgång har länge satsat på en struktur med en allsidig och helhetsinriktad utveckling för barnen. När utbildningsstödet utvecklas är barnens rättigheter prioriterade. 
– Vi arbetar nära familjerna, skolorna och vårdnadshavarna för att försäkra oss om att barnen blir väl omhändertagna och har tillgång till sina grundläggande behov genom skolan. Senare besöker vi skolorna för att se till att de har god inlärningsmiljö, tillgång till medicinsk vård, information, mat, säkerhet och god hygien, säger Betty Kasaija på Barnhjälp Soluppgång i Uganda. 

Victoria uttrycker stor glädje över att få se sina barns drömmar om att få en ”riktig skolgång” bli förverkligade. Hon har dessutom själv gått med i en grupp som Soluppgång har startat.
– Vi träffas varje vecka för att få träning i att driva företag. Genom dessa möten har jag fått olika idéer, bland annat en idé om att komplettera min juiceförsäljning med fruktförsäljning. Jag tränar också på att föra bok i mitt företag, berättar Victoria.
Victorias berättelse är ett exempel på hur ett fadderstöd ger hopp för barnens liv, för dem som tar hand om dem och även för hela familjerna. Det är sannerligen livsförvandlande! 

​Efter att ha fullgjort fyra års studier i ”Secondary School” får eleverna ett certifikat som visar att de har klarat sina studier. Därefter kan de välja att studera vidare på någon högskola eller på en yrkesinriktad skola. Men det är väldigt svårt för vårdnadshavarna att klara av att betala barnens eventuella vidare studier och därför hindrar detta många att läsa vidare, särskilt då det heller inte finns möjlighet till studielån i Uganda.

Med hjälp av Soluppgångs studiefond finns det hjälp att få för de elever som just lyckats väl i secondary school och inte har ekonomiska förutsättningar att studera vidare. Och för att möjliggöra för varje barn att utvecklas får även elever som haft svårigheter med sina studier i grundskolan uppmuntran att lära sig något yrke som passar dem.

– Universitetsstudier tar tre år medan yrkesskolor vanligtvis kräver två års heltidsstudier, säger Betty Kasaija. 

– På yrkesskolan kan man bland annat få möjlighet att utbilda sig till byggnadsarbetare, skräddare, kock eller förskollärare och detta ger eleverna stora arbetsmöjligheter. Detta ökar dessutom deras individuella välfärd och därmed också samhällets.

– Att se barnen växa upp till ansvarstagande män och kvinnor gör mig stolt och det finns många sådana exempel, tillägger hon.

Katusiime Annet är en av dessa. Hon gifte sig förra året och arbetar för närvarande för Redeemed Church som lärare, där hon ingår i personalen inom kyrkans sociala verksamhet. Hon har arbetat där sedan 2009 då hon tog sin examen och med tiden så har hennes ekonomiska situation förändrats. Nu är hon inte längre beroende av något ekonomiskt stöd och är till stor hjälp när hon tjänar i församlingen.

​Prossie, som nu jobbat för Soluppgång i många år, är också ett sådant exempel och hon gifte sig också i slutet av förra året. 

​Daphine är fem år gammal. Hennes mamma blev gravid med henne efter att ha blivit utsatt för en våldtäkt, en kväll när hon skulle sälja majs på kvällsmarknaden. Händelsen gjorde Daphnes mamma deprimerad. Hon övergav därför sin dotter och lämnade henne vid sidan av en väg. När Eva Namahoro, ett tidigare barn i Soluppgång, strax efter passerade förbi, kände hon igen den lilla flickan och bar henne direkt till sin mosters hus. På det sättet räddade hon det lilla barnets liv.

HIV-positiv vårdnadshavare
Detta skedde 2012 då Daphine var sju månader gammal. Sedan dess har den här familjen blivit hennes hem och hon kallar Eva för mamma och Evas moster för ”Jaja”, vilket betyder mormor. 
Moster ”Jaja” är nu officiellt Daphines beskyddare och vårdnadshavare. Men hon är en vårdnadshavare som är HIV-positiv och änka med sex egna barn. Fyra av dem är hennes biologiska och de andra två hennes systers barn. Tushabe Dora, som nu studerar design och konst, och Namahoro Eva, Daphines räddande ängel, som går sitt andra år på sina affärsstudier, är båda tidigare soluppgångsbarn.
– Situationen kan bli väldigt utmanade när man förlorat någon närstående. Släktingar och vänner övergav mig när min man dog. Andra var rädda för att jag var HIV- positiv och kunde dö snart. När jag insåg hur Daphines situation var förstod jag verkligen varför Eva tog med henne hem. Jag kände att jag behövde hjälpa till på samma sätt som Soluppgång hjälpt mig att utbilda min systers barn, berättar moster ”Jaja”.

Gillar att sjunga och rita
Daphine är yngst i familjen, hon är nu sistaårselev på dagis och är omtyckt av alla. Hon tycker om att sjunga och rita och kan dessutom diska och sopa huset.
– I allt vi ser är sponsring en manifestation av hopp och kärlek. Vi kan inte ge tillbaka till våra sponsorer, som älskar oss så mycket, på annat sätt än genom att hjälpa andra människor på samma sätt, säger Eva.