Paul Muwanguzi, 11 år, förlorade sin pappa som treåring och i samma veva försvann även mamman. Han missade ett par års skolgång – men fick sedan en Soluppgångsfadder. Nu kan han gå i skolan, där han får både mat och utbildning
”Jag får frukost och lunch på skolan och gillar det”, säger Paul.

​Livet har varit hårt mot Paul, som lever tillsammans med sin farmor och sina syskon, en bror och en syster. Farmodern är 70 år gammal och skaffar mat till barnen genom att odla i sin trädgård. Familjen bor på Bussi Island, en ö i Viktoriasjön där de flesta är fiskare eller bönder.
Pauls familj får inkomster genom att odla och sälja kassava, vars rötter är en viktig basföda i Uganda.
”Jag brukar alltid gräva i trädgården på helgerna”, berättar Paul.
På Bussi Island är tillgången på färskvatten en utmaning. Varje morgon går Paul för att hämta vatten i sjön så att farmodern har tillräckligt för att klara dagen.
Efter att sysslorna är gjorda traskar Paul de två kilometerna till skolan.
”Jag gillar att jag får både frukost och lunch på skolan”, säger Paul. ”Det sparar tid på morgonen och gör att jag slipper oroa mig för mat under dagen då jag är på skolan.”
 
”Precis som barnen med två föräldrar”
När Pauls pappa dog år 2010 missade Paul skolan i två års tid, eftersom ingen hade råd att betala avgiften för honom. Av oklar anledning lämnade även hans mamma hemmet vid samma tidpunkt för att aldrig komma tillbaka.
”Jag tror det var för att hon tänkte leta efter jobb inne i Kampala som hon lämnade”, berättar Paul. ”Hon har aldrig hälsat på oss.”
Skolan är ett stort glädjeämne i livet för Paul. Inte bara för att han där får utbildning och mat, utan för att skolgången ger honom självförtroende och självkänsla.
”Det är en trevlig känsla att gå i skolan precis som barnen som har två föräldrar”, säger han. ”Och jag har upptäckt att jag får extra förmåner av att gå i skolan. Jag får nya vänner, som jag leker och pratar med. Det är helt annorlunda mot att vara hemma, som ger en dålig känsla.”
Pauls favoritämne är engelska och han är också medlem i Konst- och hantverksklubben på skolan.
”Jag kan göra bordsdukar, väskor och halsband”, berättar han stolt. ”Snart ska våra föremål ställas ut på skolan, och jag hoppas de ger lite pengar till skolan så att ett nytt staket kan byggas.”
Pauls liv tog en vändning åt det ljusare hållet när Soluppgång klev in med fadderstöd. Han känner nu hopp inför framtiden.
”Jag är tacksam för Soluppgång, eftersom jag får utbildning, mat och mediciner betalda”, säger han.

Alex hade en tuff barndom utan föräldrar i sin närhet. Tack vare stöd från Soluppgång kunde han skaffa sig en utbildning inom jordbruk – och idag jobbar han som utbildare av jordbrukare på Bussi Island.
”Jag är glad över att kunna ge tillbaka till samhället”, säger han. 

​Alex är inte särskilt gammal, men har redan vid 22 års ålder gått en lång väg i livet. Han förlorade sin pappa vid unga år och växte upp med sin mormor som vårdnadshavare. I hushållet fanns totalt nio personer, varav en var Alex mamma. Hon var dock så mentalt sjuk att hon inte kunde ta hand om sin son.
Familjen försörjde sig genom att hyra ut två rum till andra människor. Detta gav den stora och udda familjen 50 dollar i månaden. Men mormodern kämpade mot dålig hälsa, pengar saknades alltid och levnadsvillkoren var tuffa.
Alex har dock klarat sig bra i livet. Tack vare att han fick en Soluppgångsfadder kunde hans högskolestudier fullbordas förra året. Han fick en examen i Jordbruk (djurskötsel och skördehantering). I år började han jobba på Bussi Island med att lära bönderna att bättre ta hand om sina jordbruk.
”Jag är glad över att kunna ge tillbaka till samhället”; säger han. ”Det känns bra att genom mitt arbete kunna ge människor kunskap, som hjälper dem få försörjning.”
 
Stora drömmar
Alex ger tips och rådgivning kring sädesslag, gödsel och bekämpningsmedel och hjälper bönderna att effektivisera produktionen. Han undervisar hela familjer i jordbrukets konst, vilket är värdefullt även för barnen att lära sig.
Alex har höga målsättningar. Han vill bygga upp en bondgård där forskning och produktutveckling är i fokus.
”Min dröm är att skapa ett jordbruk som producerar kvalitetsprodukter till låga priser”, säger han.
 
Mer än 150 fadderbarn på Bussi
Bussi Island är kända trakter för Barnhjälp Soluppgång. Här har mer än 150 barn fått fadderstöd sedan 2005.
”Det är stort för mig att få jobba nära så många Soluppgångsbarn”, säger Alex. ”Det blir ett sätt för mig att säga tack till mina faddrar.”

​Ryan Loku är 6 år gammal och han går i andra klass på Bright Future Primary School. Ryan förlorade sin pappa i en trafikolycka för två år sedan. Pappan körde lastbil som transporterade varor från Kampala till norra gränsen mellan Uganda och Sudan.
– Efter Ryans pappas död kunde jag inte förse mina barn med det mest nödvändiga, så vi fick flytta in hos min syster i ett väldigt enkelt trähus, säger Ryans mor.
​
Huset ligger i våtmarksområdet Masajja-Kazinga i Wakiso-distriktet. Under regnperioden svämmar det över och både vatten och smuts tränger in. Då är det nästan omöjligt att sova. 
– När regnperioden är över tar vi ut våra sängkläder och sover i grannens hus, medan vårt hus torkar upp. Det tar minst en vecka, säger Ryans mor. 
Sammantaget består familjen av nio personer, varav två vuxna och sju barn.

​Ryans mamma har för närvarande ingen inkomstkälla, men hennes syster säljer tomater i grannbyn. Det ger en liten och mycket osäker inkomst.
– Ibland har vi ingen mat och ibland har vi mat som inte är så näringsrik, säger Ryans moster.
Att leva under sådana förhållanden för en änka är en enorm utmaning och i desperation blir man öppen för olika sorters lösningar. Förra året blev Ryans mamma uppvaktad av en man och hon såg att det kanske kunde vara en lösning att bli omgift. Men mannen gjorde henne gravid och försköt henne sedan, vilket gjort situationen ännu värre.

Att Ryan kommit in i Barnhjälp Soluppgång har nu gett nytt hopp till familjen. Ryan kan studera och få en utbildning, och att någon betalar det åt honom är stort för hans mamma. Nu kan han få en utbildning, och – något som gör Ryan överlycklig – få äta skollunch varje dag. 

”När min make dog år 2005 blev jag orolig att mina barn inte skulle kunna få studera och därför inte få en möjlighet att leva ett gott liv. Jag hade också fått veta att jag själv var hiv-positiv och att det inte fanns någon form av behandling som skulle kunna bota hiv. Jag hade mycket lite tid på mig att ta itu med det som oroade mig och döden tycktes väldigt nära förestående. Mina svärföräldrar och deras släkt var mycket bittra på mig på grund av min mans bortgång och de anklagade mig för äktenskapsbrott. De associerade hiv-smitta med otrohet och menade att jag levde längre än min man på grund av att jag fick medicinsk behandling, medan min man inte var medveten om att vi båda hade aids. Efter ett år sålde de min döde mans hus och alla hans ägodelar.
Innan min man dog var jag hemmafru på heltid och därför beroende av honom för vårt uppehälle. Efter hans bortgång blev jag deprimerad och sjuk. Många gånger kom jag in på sjukhus och ut igen, fram och tillbaka. Jag flyttade hem till min mamma med mina barn. Min mamma fick det svårt att få det att gå ihop, svårt att kunna betala för mina sjukhusbesök och behandlingar och därtill svårt att skaffa det nödvändigaste för alla sex personerna i hushållet. Barnen kunde som en följd av detta inte fortsätta i skolan.
​
Men genom Guds barmhärtighet och genom vänner som jag mötte på aids-kliniken, fick jag höra om Soluppgång genom damer som själva fått del av denna välsignelse. De presenterade mig för personalen på Soluppgång, som erbjöd sig att besöka mig för att få en bild av min situation. År 2007 fick sedan både min dotter Jackline och min son Kyeyne faddrar och kunde då börja i klass 7. Därefter började min hälsa att bli bättre och bättre. Jag trodde Gud om en förändrad situation och återfick min inspiration att fortsätta leva.
Jag bad också läkarna om tillåtelse att få börja arbeta som volontär hälsotränare för att hjälpa patienter att klara av sin situation som hiv-smittade. Efter utbildning och träning började jag göra hembesök och besök i skolor, sjukhus och i kyrkor. Jag gav råd till människor utifrån en positiv livssyn. Denna möjlighet blev en välsignelse, också för mig. Centret för aids-information gav mig pengar till mat och till transport och jag kunde bygga upp ett socialt nätverk av aids-arbetare och andra i samhället. Idag arbetar jag som rådgivare/kurator på Bailey Children’s Clinic vid Mulago Hospital.
Soluppgångs program sponsrade mina barn till och med gymnasiestudierna. Då jag jobbade som volontär bad jag kliniken att ge mig ett utbildningslån för mina barn och därigenom kunde jag finansiera mina barns vidareutbildning.

Som sammanfattning; Soluppgång betalade fem år av mina barns utbildning och jag betalade själv de resterande fem åren. Jag skulle aldrig själv ha kunnat klara av all denna finansiering av deras fortsatta studier. Mina vänner kunde heller inte hjälpa mig. Det var bara tack vare Soluppgång som de sönderslagna bitarna i min familjs liv, efter min makes död, kunde pusslas ihop igen. Vi är så stolta över Soluppgång. Länge leve Soluppgång! Soluppgång är hela grunden för vår framgång.”

Den 23 februari 2017 tog Jackline sin examen, ”Bachelor’s Degree in Development Studies”, från Makerere University. Hon önskar arbeta som kurator. 
”Jag är så tacksam till Soluppgång som lagt en grund för mig att stå på. Jag är så stolt att jag nu får vara en socialarbetare. Jag ska vidarebefordra de ideal som Soluppgång står för”, säger Jackline.

Kimbugwe Shafik förlorade sin pappa i september 2014 som en följd av hiv/aids. Innan dess levde föräldrarna separerade. Hans pappa hade en andra hustru och mamman bodde med Shafiks mormor i ytterkanten av huvudstaden. När pappan dog lämnade han efter sig fem barn, varav tre levde under Shafiks mors omvårdnad och två på annat håll i ett hyrt rum i stadens förort. Efter hans bortgång föll Shafiks liv samman. Hans mamma blev sjuk och fick mentala problem och det blev tufft för Shafiks mormor att ta hand om dottern och barnbarnen. Mormodern blev beroende av släktingar för att klara sitt uppehälle och eftersom familjen inte hade någon form av inkomst blev det stora utmaningar för dem med både hälsan, ekonomin och andra sociala åtaganden.

​En följd av denna situation blev att barnen fick lämna skolan och i stället börja leta bland sopor och avfall för att kunna få in pengar till mat. Familjen kunde knappt få tag i grundläggande nödvändigheter såsom tvål och stearinljus. Men man sökte samtidigt efter möjligheter att förändra barnens sociala situation. Efter en tid gick Shafiks farbror med på att ta till sig Shafik och hans syster och låta dem bo i hans hus. I och med detta fick de bättre levnadsförhållanden. De behövde nu inte fortsätta med sitt barnarbete för att få mat, men fortfarande fanns inga medel till att betala för skolgång. Farbrodern hade nämligen sex andra barn som han hade vårdnad om, varav fyra var biologiska och två från andra avlidna släktingar. Soluppgång fick vetskap om denna situationen och i januari i år kunde därför Shafik och hans syster Nakimbugwe få fadderstöd av Soluppgång. 

”Vi blev oerhört glada”
”Jag jobbar då och då som byggnadsarbetare, med en anställning som sker säsongsvis och en inkomst som är liten i relation till min familjs behov. Jag kunde ta ansvar för barnen men inkomsten jag fick kunde inte räcka till skolutgifterna. Som förälder kände jag mig sorgsen. Deras far var min enda bror och min mamma var för gammal för att kunna hjälpa till. Det fanns inte någon lösning. Men när vi fick besked om att barnen skulle få faddrar blev vi stärkta och oerhört glada”, förklarar Shafiks farbror.

Många föräldralösa barn i Uganda möter samma omöjliga situation att studera när föräldrarna går bort, precis som Shafik och hans syster. Soluppgång skyddar barn från utsatthet som fattigdom, aids, analfabetism och barnarbete, som lätt blir en följd när vårdnadshavaren dör.
”Livet är bättre nu. Jag är tillbaka i skolan och jag har många vänner och lärare här. Vår mamma säger att vi går en ljus framtid till mötes. När jag blir stor ska jag bygga ett hus till henne”, säger Shafik.

Och det är en stor möjlighet att han kan komma att uppfylla den drömmen. Redan som unga förstår många barn att utbildning är en nyckel till att kunna leva ett framgångsrikt och meningsfullt liv. De förstår att den kunskap som skolan förmedlar kommer att hjälpa dem att bygga en bättre framtid.